Och det känns nog bra.
Det gick fort, jag har funderat över innehållet under all min vakna tid de senaste två dagarna så det var bara att skriva ner det. Fast jag ska inte lägga det på lådan idag, ty det räckte tydligen inte med alla kroppsliga besvär så mitt ena öga bestämde sig för att bli himla rött och irriterat, så det ser ut som att jag suttit och rökt på några dygn.
Iallafall... nu har jag skriftligen sagt åt min far att han ska sluta betrakta mig som en dotter och att han måste lägga av med alla försök att ta kontakt.
Jag tvivlar på att det går fram dock, men jag har ändå skrivit ner det så han kan läsa det. Att säga åt honom att sluta höra av sig, att säga att jag inte vill ha nån kontakt med honom, har aldrig gått fram. Det är från honom jag ärvt min korkade sida. (han lär f.ö också ha Aspergers, har jag kommit fram till...)
Men det känns som sagt nog bra. Kommer han hit (för ffs, vilken NORMALT funtad människa som helst vet hur man tar reda på adresser...) så får han göra det. Jag orkar inte sitta och vara på helspänn och livrädd längre. Jag vill inte. Det är fel. Det är fel av mig att jag så länge låtit det ha en så pass stor del i mitt liv, men bättre sent än aldrig.
Häromdagen var jag förtvivlad. Det var så mycket på en gång och kroppen var i urkasst skick (bara det att det var dagen innan mens gjorde ju sitt), så jag ville inte göra något alls. Tankarna om bearbetning var som bortblåsta och jag tänkte att förträngning återigen var ett mycket bättre alternativ.
Jag och M har pratat om det fram och tillbaks, att man ska vara duktig och bearbeta saker, att man inte fixar vissa saker själv, och att det minsann ska bli av nu. Jag tänker inte ta upp något med min nuvarande "psykiatriresurs" då jag knappt har något förtroende alls för honom, men bara att skriva brevet känns... som att det tagit mig sjukt långt fram.
Jag blir arg istället. Arg, envis och upprörd. Det är vad jag ärvt från min mor. Jag kan vara fruktansvärt kall, kvicktänkt och träffa ömma punkter (verbalt då) med stor kraft, och den sidan av mig hoppas jag kunna ta fram om han kommer. Den sidan av mig är något jag inte använder, eller behöver använda av mig, ofta alls för att jag tycker den är läskig, det är läskigt att kunna krossa någon totalt med bara ord. Men en del förtjänar det.

Aja. Om jag ångrar mig och blir en mes igen tänker jag läsa igenom detta, för just nu känner jag mig vid gott mod.
Jag må ha mycket av honom i mina gener men den finska sisun tror jag är starkare.
Hoho, taget från Wikipedia; "Sisu är ett ord som på finska betyder kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp. Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet."
Amen.