Jag har dragits till massa fotografirelaterade sidor idag, det är irriterande. Jag dör en bit när jag är inne på http://www.mystic-pic.com/ . Gah :( Jag visste att han var duktig, men mindes honom inte som SÅ duktig. Eller så har han bara blivit bättre. Och det är så irriterande när man ibland åker bil här runtomkring, och man åker förbi byggnader, stenhögar eller bara skogen i ett sådant underbart ljus, eller dimman som ligger över sjön på ett nästan oemotståndligt sätt, och jag bara vill hoppa ur bilen och ta fram kameran jag inte har och ta bilderna jag har i huvudet. Ibland känns det lika svårt att hålla sig kvar i bilen som om det vore en halvdöd människa som behövde hjälp jag såg... T ex så finns det en underbar byggnad precis framför mitt hus, ett plåtslageri. Jag fastnade för det första gången jag såg det, och då var det ändå kväll och vi hade spenderat hela dagen med att flytta. Jag kan inte förklara varför jag gillar't, jag bara gör det. Beauty is in the beholders eye.
Jag ser fotografitillfällen hela tiden, och det är oerhört frustrerande, för jag tror att jag aldrig kommer få arslet ur vagnen och köpa en kamera. Så hjärnan känns mest överfull av idéer efter flera års inspiration och funderande. 
En annan störande sak är att varje gång vi åker till Eriks föräldrar åker vi förbi ett bedårande övergivet litet hus som bara skriker "Ta kort på mig! Utforska mig!" och jag kan inte låta bli att se på det. Nackdelen (ja förutom the obvious, brist på kamera...) är att jag skulle behöva en modell för att ta de bilderna jag vill ta där, och någon sådan har jag inte.
Jag minns att jag och min kurator pratade en del om det hela, när Aspergersdiagnosen var på tapeten. Att jag ser allt i bilder på något vis, det är uppenbarligen vanligt men jag hade inte reflekterat över det tidigare. Men ja, så har det ju alltid varit. Och jag vill ju förmedla det jag ser, så andra förstår. För mig stämmer verkligen uttrycket "En bild säger mer än tusen ord". För mig räcker det inte att säga "Åh den var fin", jag måste visa hur JAG ser det, och det gör jag bäst med en bild. Helt enkelt. Och tillfredställelsen man får när någon äntligen ser det jag ser är enorm. Frustrationen över att inte kunna är än större, oavsett vad det beror på.

Vad jag annars gillar, eller snarare älskar, är trapphuset här. Så otroligt underbart fint, kärlek vid första ögonkastet, tror t om jag sa nåt i stil med "Ohoh, runda fönster!" när vi närmade oss huset för första gången.
Jag vet ju att alla är supernyfikna på att se hur trapphuset ser ut så fler bilder finns på skallebank.bilddagboken.se (...)

Np: Eternal Tears Of Sorrow - Aeon
(yes, jag lyssnar på musik igen...)