Jag pratade med min kusin Mattias över MSN nyss, och det verkar som att han och ett gäng ska till SRF. Vilket var en MYCKET glädjande nyhet, jag vet nu även att Nille inte skulle banga på det, så får se hur det blir.
Jag kommer hur som helst inte ha råd mer mer än en endagarsbiljett (första dagen, Amon Amarth, TEH LOVE!), så jag vet inte. Jag borde inte. Det vet jag. Och jag har gjort så många saker jag inte borde den senaste tiden (som att köpa en Emperor-top... hur fan tänkte jag?), så jag vet helt enkelt inte.
Jag har ärligt talat ingen aning om jag kommer åka dit eller inte. Det var så mycket enklare när jag trodde att det var kört.
Det enklaste vore naturligtvist att skita i det och ha ångest över det halva året, hur konstigt det än må låta.
Men jag saknar festivaler. Som fan. För det finns verkligen inget annat att se fram emot. Det har alltid varit min sporre, att veta att när vintern är över så är det inte så långt kvar till sommaren, och då är det festival. Och när man inte har den sporren så, tja...
Men det känns ändå som att en del av mig kommer att gå i ide tills nästa år då det vankas nya festivaler. Jag vill inte tänka på det.