Jag var ju lite paff över att läkaren jag träffade var såpass bra och förstående som hon var.
Jag blev inte mindre paff när jag efter 1 ½ timme gick ifrån mötet med psykologsnubben-vars-titel-jag-fortfarande-inte-vet. För han var bra, han var riktigt bra. Jag tyckte lite synd om honom ibland, när han frågade frågor som vart jag växt upp och hur många syskon jag har, för inte ens sådana frågor är lätta att förklara. Jag har iaf gått från sex syskon till fyra har jag bestämt mig. Jag räknar ju fortfarande Caiza som min syster trots att vi inte ens är släkt och att hon är min fd styvsyster. Det säger ändå rätt mycket när man väljer att räkna någon som syster även om man inte haft så mycket kontakt i vuxen ålder, och bara bott tillsammans i några år och inte är släkt med varandra.
Anyways, han frågade om jag hade provat några SSRI. Jag fnissade faktiskt till, och sa att han kunde ju nämna någon så kunde jag säga om jag INTE hade provat den. Han rabblade upp de vanligaste, Cipralex och sånt, och jag fyllde i med bland annat Nozinan och Truxal, varpå han tappade hakan (fan ta läkaren som skrev ut de där, ANDRA läkare tappar hakan och undrar varför hon gjorde det...) och konstaterade att jag minsann hade körts genom köttkvarnen.
Jag tyckte lite synd om honom med för det tog aldrig slut, när vi hade pratat mediciner ett tag så lade jag till att jag dessutom hade snabb metabolisering och det naturligtvist försvårade saker och ting.
Han var som sagt bra iaf, han tittade aldrig på klockan så jag kände mig inte stressad, han förklarade varför han ställde vissa frågor och sånt. Dock ifrågasatte han min Aspergersdiagnos lite. Han sa att han på en gång märkte att jag uppfattade sociala signaler, och att det skulle göra mig till en väldigt ovanlig aspergare. Det är ju sant, det vet jag, och jag förstår mig inte på det. Men han sa att det är ju möjligt, det kunde inte han avgöra på bara ett besök.
I slutet av samtalet satt han tyst en lång stund och sade sedan; "Ja jag måste fan tänka på det här alltså, jag vet inte riktigt... hur jag ska gå tillväga. Jag måste ringa runt lite, jag vill inte klanta till det." Han påpekade att det som gjorts tidigare uppenbarligen inte funkat och att han därför var tvungen att komma på något nytt då han inte ville att jag skulle gå igenom massa mediciner och sånt igen. Han var omtänksam. Han tog sömnen på största allvar och sade själv att det är det viktigaste då det påverkar hela mitt liv faktiskt.
Han påpekade också hur viktigt det var att jag inte lät mig tryckas ner av läkare o.dyl., att de inte alltid har rätt. Det var en underlig inställning från någon som faktiskt jobbar inom sjukvården men det var sådana saker som gjorde att han verkade vettig.
Jag lär nog inte träffa honom igen iaf, en samtalskontakt är inte nödvändig nu och det är just det han är.

Fick reda på att jag tydligen haft recept på sömntabletter liggandes sen den 11/2, och när jag hämtade ut dem upptäckte jag att hon skrivit ut en 100-burk. Samma sak med Stesoliden. Det kändes bra, då litar hon på mig, och det känns bara... så bra efter att ha blivit ifrågasatt så många gånger.
Jag fick flera uttag av en del, och räknade ihop att värdet låg på ca 3k om man skulle sälja det på annat håll, haha... Vilket jag naturligtvist inte tänker göra.

F.ö så är det så lustigt att jag och Erik är sjukt mycket yngre än de andra i huset (två gamlingar och en... av okänd ålder) men att jag nog är den enda som gnäller på spring i trappen, haha... Men kvart över fyra inatt (då jag fortfarande låg klarvaken) så smällde nån igen dörren, visslade i trappen och smällde sedan igen porten. Varför visslar man i en trappuppgång kvart över fyra på natten?
Sen ÄR det faktiskt lyhört, när porten stängs så låter det mycket i vår ytterdörr av någon anledning, men ändå.. Det är fan mycket spring. Ja se dagens gamlingar...