Jag är lite trög. Minst sagt.

Förhöret tog inte så lång tid, hon var vänlig som VANLIGT, haha, nu låter jag som värsta stammisen där... Jag kan inte låta bli, inte ens när det gäller allvarliga saker har jag bra humor eller kan hålla inne den... Men på väg hem grep det bara tag i mig och vägrade släppa. Jag tycker inte att jag gjort nåt fel, men tänk om jag har blivit en sådan där moraliskt fördärvad människa som inte ens märker det själv? Finns det brott utan offer eller är det något sådana som vi intalar oss själva?
Tusen tankar, och eftersom jag är medveten om hur otroligt starkt behovet varit den senaste tiden, om hur turbulent hjärnan varit, och, och, och...
Det blev ett litet halvt sammanbrott som ledde till bra prat. Jag mår inte så bra. Alls. ALLS. För ett år sedan mådde jag jättebra, bättre än på många, många år. Men en tioårig depression försvinner inte bara sådär, det borde jag vetat. Och jag har nog vägrat inse det nu, för jag vill ju må sådär bra som jag gjorde då, jag vill, jag vill, JAG VILL! Och jag kan ju inte låta bli att tänka, att när det mesta runtomkring mig är perfekt, och jag har världens bästa pojkvän (no offense till alla andras, men det kan inte finnas någon som skulle göra mer för mig än honom, än som vill hjälpa mig som han, och älska mig som honom, och vara så... bäst), så borde jag då inte må perfekt? Men så kom jag på mig själv att tänka på det jag förklarade för Erik, att det inte alltid är omgivningen det beror på när det handlar om depression. Det ÄR signalsstörningar och skit. Också.
Jag kom på att jag faktiskt har recept på Cymbalta liggandes, då jag konsekvent vägrat hämta ut sådana mediciner från vissa läkare. Så jag ringde min senaste (eller ja, psykologsnubben), och lämnade ett meddelande eftersom jag ville höra vad han tyckte. Jag måste erkänna att jag inte hade så mycket hopp om att han skulle ringa tillbaks, men det tog inte så lång tid innan han gjorde det. Och där satt jag typ för första gången och bad om hjälp. Det kändes underligt. Jag berättade att det inte funkade längre, och frågade om jag kunde börja äta Cymbalta bara sådär? Han funderade en lång stund, och ringde upp min vanliga läkare på en annan telefon, och de bestämde sedan att hon ska ringa mig imorrn (under hennes lunchtid...) och prata, och jag ska dessutom träffa honom igen. Han har också haft kontakt med den andra läkaren om mig, och psyket i Växjö, och hans egen handledare. Det händer faktiskt saker o.O
Han frågade om det var något speciellt som hade hänt, men egentligen är det inte det. Bara en utlösande faktor som får mig att känna mig så otroligt svag och värdelös, som får mig att inse att det finns bättre hjälp att få. Han frågade också om hur sömnen är, och den är ju skit. Han frågade också om jag drömmer mycket, med det vet jag inte vart han ville komma. Jag tror jag ska fråga mer om det sen... Att det så ofta är påfrestande och intensiva drömmar om dåliga saker är ju knappast något sammanträffande.
Vi pratade mer om akupunktur. Jag ÄR emot SSRI och liknande PÅ MIG, för JAG har bara otroligt dåliga erfarenheter av sådana. På andra kan de uträtta mirakel, men inte på mig. Så jag kommer ge akunpunktur en chans.
- Bara du litar på mig och slappnar av
- Ja det lär ju hända, jag litar ju inte på någon inom sjukvården och jag är nålrädd....
Han kan skratta åt sånt. Han sa att vi tar det som det kommer och att det inte skadar att prata om saker.

Så imorrn ringer förhoppningsvist läkare. Tänk om jag kan hjälp med lederna också? Och riktig hjälp med sömnen?
Ingen av dem ville att jag skulle hämta ut Cymbaltan iaf (TACK, fyfan, jag vill inte....), eftersom det inte hjälp innan.

Men iallafall så är jag trög. För att jag itne fattat allt detta innan. Det är inte så att jag inte har erfarenhet av det direkt... Men erfarenheten har ju alltid varit att vara mitt uppe i det, inte ens mina läkare har kunnat fastställa när det började. Sen tror jag att jag har en otroligt stark vilja att trycka undan depressionen eftersom känslan av förälskelse då fan inte är att leka med. Men å andra sidan... Sådana svängningar är också ADD-symptom...

Och nä jag tror inte att jag är en sådan där moralisk fördärvad människa, åtminstone inte på det sättet jag menade. Jag har mitt samvete kvar.

Jag kan bara inte släppa känslan av att jag faktiskt har något att säga till om här, vadan detta? Ska grisar börja flyga nu?