En promenad på mer än två timmar idag, alltid nåt. Vi gick längs med sjön och virrade väl runt lite, och det var otroligt skönt. Att bara få gå där och inte höra en bil även om man ansträngde sig.
Mindre kul för näsan dock, helvete vad jag hatar att vara pollenallergiker...

Jag försöker att anpassa mig. Att nöja mig med saker. Men jag har så svårt för det, jag fattar inte varför.
Ibland vill jag så mycket, och tänker att jag kommer må bra av att göra saker, men så går det inte, och det hela övergår till total ovilja att göra något alls. Vilket väl är lika bra, kan man inte göra något så skadar det ju inte att vilja göra något. Jag behöver bara vänja mig.

Jag vill t ex tapetsera om, nån gång. Men det finns ingen möjlighet till det. Och då förlorar jag verkligen all vilja att ens försöka ha det fint hemma. Varför göra något halvdant liXoM. Och måste man ens ha fina tapeter för att trivas? (Mia får inte svara på den frågan... eller gör det så slipper jag säga det....) Det är ju bara tapeter. Jag har ändå någonstans att bo, det är ju huvudsaken. Fast ändå så är det ju helheten som spelar in, tapeterna är bara en del i det.

Jag måste lära mig att det inte behöver vara bra för att man ska trivas.

Mycket irritation idag beror på att jag återigen insett att jag är beroende av Erik och hans bil, och jag avskyr det. Och det kommer inte att ändras på ett bra tag. Så jag måste försöka anpassa mig till det också. Men jag vet inte hur. Rent prakiskt faktiskt. Det finns t ex ingen barnmorska här, och bussförbindelserna är totalt usla. Fobin för bussar är bara en bisak, fyfan, fattar inte hur jag stod ut i Sthlm...
Nu i efterhand skulle jag nog valt en annan by, men, förutsättningarna var faktiskt annorlunda då så det är inte så mycket att göra åt.
Anpassa sig.