Jag har nu insett att det faktiskt finns överblivna tapetrullar i hallgarderoben av en anledning. Även om den gräsliga bården i köket kan krångla till en ev. omtapetsering så är det inte hela världen.
Det kändes faktiskt bra att få nåt riktigt att vara upprörd över. De senaste dagarna har jag gått och haft någon slags halvångest för att jag inte orkat göra något. Jag vill ju så gärna orka ta hand om disken efter maten, men jag orkar inte. Jag vill göra rent handfatet varje vecka, men jag orkar inte. Osv. Jag hatar att inte orka och det gör att jag ser ner på mig själv alldeles för mycket och känner mig lite smått värdelös då och då. "Alla andra orkar ju" är något jag ofta tänker även om jag vet att det verkligen inte är sant. Jag är faktiskt pedant innerst inne, vilket ingen i världen kan tro om mig. Inte för att det är grisigt hemma, men ändå. Det ligger en lapp på vardagsrumsbordet, OMG, den ska ju inte vara där, den ska vara i lapp-lådan (som vi inte har än, men naturligtvist så har jag mer eller mindre omedvetet spanat överallt där vi varit efter en tänkbar sådan), och varför har jag inte slängt tortillasförpackningen, den har ju legat där i hela två dagar, och för att inte tala om nagellacket som faktiskt ska stå i badrumsskåpet. Det ligger t om några saltkorn på bordet! Typ.
För att inte tala om sladdar. Jag vill att allt ska vara gömt, det ska vara lika ordning och reda som en sjukhuskorridor, fast inte lika klniskt och tråkigt... Men det går ju inte att gömma sladdar helt och hållet. Det BEHÖVS inte. Det SKA inte behövas. Fast jag kommer inte gnälla den dagen då alla elektronikprylar är trådlösa...
Huvudsaken är iallafall att jag vet att det inte är rimligt att tänka som jag gör, men likfan så gör jag det.

Det är när jag tänker på sådana här saker som jag saknar min gamla kurator. Jag vet att det blir en ond cirkel. Jag vill en sak, men orkar inte, och kan faktiskt tänka logiskt ett tag och inse att jag inte behöver och att det inte är normalt, men det slutar istället med att jag kämpar med att inte tänka på att jag ens behöver. Typ. Hon kunde styra in mig på rätt spår. När jag hade suttit där ett tag så kom mina tankar faktiskt in på en logisk bana som varade längre. Jag kan inte ha varit lätt att göra med för jag tänker faktiskt väldigt mycket själv (faktiskt...) och funderar över varför jag tänker som jag gör och sådär, så jag hade ofta svar på hennes frågor, så det krävdes många ifrågasättande från hennes sida innan vi kom på något användbart.
Jag vill inte vara en sån som tänker "Aha! Lösningen är att hålla det rent och städat!" utan istället försöka komma ifrån behovet av att ha det så. Inte bara bota symptomen utan även grunden.

Anyhoe... Jag måste prata med någon om ADD. Som det uppenbarligen heter när man har en hypoaktiv variant av ADHD. Den som innefattar handlingsförlamning. Jag förstår mycket väl (tror jag) hur personen jag fick idén från känner när han inte kan göra klart sin lägenhet, trots att det innebär att han måste diska i duschen osv.
Så jag hoppas karln från vårdcentralen ordnar något sådant. Det blir iofs svårt, för han tycker att jag ska bli remitterad till Växjö där de har mer erfarenhet, men det tar nästan en timme dit och jag tänker inte sitta och åka fram och tillbaks sådär. Det förstod han också iofs. Vilket fick mig att att hajja till och vilja säga "Men du kan inte förstå sånt, du tillhör ju sjukvården ffs!"

Vilken lång edit detta blev. F.ö funderar jag på att byta bloggdesign igen, denna känns inte som jag trodde. Den gamla är tråkig, men ska nog ha den så länge iaf. Får se.