Hårt.
Jag fick arslet ur vagnen och tänkte ställa in några dagars disk i diskmaskinen. När jag gör sådana saker gör jag det fort, för annars kommer jag bara av mig och det blir inte gjort. Men jag missade att en kaffekopp på diskbänken hade kaffe kvar, och med mina snabba rörelser så hamnade kaffet på tapeten.
Duktig idiot.
Handlingsförlamning blandat med panik de första sekundrarna, sedan var det bara panik och jag provade med potatismjöl och hela köret, men likfan ser det för jävligt ut... Nu MÅSTE man verkligen bo kvar här i flera år så man kan hävda normalt slitage eller liknande när vi flyttar, så man slipper betala för nya tapeter...
Jag gick ner till ICA för att köpa grapefruktjuice och en folköl, trofan att jag måste visa leg för den där folkölen också. För det var ju helt uppenbart att jag skulle sitta i en skogsdunge och supa mig full på den. Lyckligtvist så blev hon väldigt generad när hon såg att jag faktiskt är sju år äldre än 18, och det kan hon gott ha.
F.ö var det väldigt urplockat, men jag tog den sista vettiga ölen, hah!
Jag och Erik har kommit fram till att om folköl bara vore mycket billigare och starkare så kunde man gå över helt till det istället.

Nu när jag är på gnällhumör kan jag också passa på att gnälla på ungarna på gården. Och grannens barnbarn. Jag skulle sätta mig på balkongen för att då min dagliga dos solljus och läsa lite, när de börjar tjoa och ha sig, och spela nån jävla Bubbles/Peaches/whateverskitennuheternuförtiden. Jag kunde inte sitta kvar.
Jag gillar verkligen inte barn. Jag kan gilla dem om de är tysta och beter sig som folk, men det är sällan de gör det. Och jag VET ju att det är just det som gör dem till barn, att de måste få vara så, yadayada, men jag behöver inte tycka om det för det...
Det blev inte bättre häromveckan när de höll på att skrika, och det sedan ringde på dörren. Det stod nån liten grabb därute och medans han förklarade att han och Olle hade spelat tennis och bollen hade flugit upp nånstans så faktiskt trängde han sig in i lägenheten. Jag blev så paff så jag inte ens sa nåt, det ångrar jag nu. Visst att sånt händer, och att de kommer upp och frågar om deras boll hamnade på vår balkong, men han behöver ju inte springa halvvägs in i vardagsrummet för det.
Jag har också funderat på att ta ut en CD-spelare på balkongen och köra igång Defleshed eller Naglfar (eller Eriks förslag; Unchastes Äta barn) eller nåt nästa gång de börjar spela musik. (ja hej, jag har aldrig sagt att jag är mognare än en femåring själv.. ) För hyresvärdens regler kan ju rimligtvist inte ha någonting med musikstil att göra, bara ljudnivån.
Tanten under det kan gott ha det, för hon börjar bli för frågvis nu. Jag hade hämtat tvätten, varpå hon haffade mig och började en mindre utfrågning. Om vi hade hittat några jobb än, vad vi sökte och så. Jag sa att jag var sjukskriven så jag kanske skulle slippa sådana frågor, då började hon ju fråga om vad, om jag gick hos en psykiatriker, och berättade att hon gick i Växjö och minsann hade försökt ta livet av sig flera gånger. Ja jag fattar fortfarande att hon är för ensam och vill ha någon som bryr sig om henne, men så medmänsklig är jag inte... Jag kör med den gamla klyschan; JAG FÅR VARA SÅ, JAG HAR ASPERGERS! För sympati och empati när det gäller människor jag inte känner är väldigt ovanligt (faktiskt, en del av sjukdomsbilden) för mig och jag vill gärna kunna välja själv vilkas liv jag ska ta del av. Inte få det upptryckt i ansiktet sådär.
Sen vet jag iofs att det är mitt ansvar att säga ifrån när hon blir för mycket, annars vet hon ju inte vad jag tycker. Men där felar min Aspergers, jag är fan för artig...

Så, nu har jag gnällt av mig, men man ser fortfarande spåret från kaffefläckarna på tapeten :(