På vägen dit såg påmindes jag om att detta faktiskt är denna stans ghetto.

      

Däremellan går stigen. Den var tydligare förut, nu är nästan allt igenvuxet.

Såhär skabbig kan man se ut på toppen.


Himlen var allt fin.


Jag hittade ett konstigt kryp som jag ärligt talat inte vågade fotografera närmare än såhär.


Grenar kan väl vara fina.


Inget slår dock det stället vintertid, med en knäpp hund nosandes omkring i snön, och bitandes på grenar. Sista vintern vi var där. Typ... 6 år sedan? Lilla grisen...
      

Nu insåg jag att jag verkligen VEKLIGEN måste ha en riktig kamera. Ibland tänker jag att denna kanske duger, jag fotar ju ändå inte så mycket. Men det är väl klart att jag inte fotar så mycket, när jag inte har en riktig kamera >_< Jag har fattat att jag mår bra av att fotografera. Det är något jag kan vara nöjd med, något jag kan prestera bra inom, och det känns lite... skönt. Därmed inte sagt att jag tycker att jag är en bra fotograf, på något sätt, men jag tycker om många av mina bilder. Det är huvudsaken. Dessutom är det ett bra sätt att få ut känslor på ibland. Det bästa av allt är att man kan göra det utan att någon annan fattar vad man menar.
Och det kändes helt fel att vara där utan Sonya. Det känns iofs helt fel att gå nånstans här utan henne, för det finns nog inte en gata i den här stan där jag gått med henne, och allt påminner om henne. Bäbisen då.