Så känner jag mig sjukt grinig, för det är sjukt tomt och fel här, för Erik åkte för ett tag sen. Det har ändå varit underbart att ha honom här i mer än två veckor, då har man kunnat skjuta bort tankarna på att han nån gång måste åka hem istället för när han bara är här över en helg.
Jag sov t om bättre bara jag visste att han satt i rummet bredvid. Däremot sov väl inte han så bra när han väl skulle lägga sig och jag i vanlig ordning låg tvärsöver sängen invirad i täcket... Men det är så skönt, jag sover inte helt normalt när han är här heller men när jag vaknar och inte kan somna om så känns det inte jobbigt för fem öre för han ligger bredvid mig.
Det är verkligen ren jävla lyx att kunna gå och sätta sig bredvid honom och bara luta sig emot honom.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur folk kan ha distansförhållanden under längre tid än ett år. Jag kan bara inte. Men jag är ändå glad att jag har bott själv ett tag. Jag behövde göra det. Inte för att det var jobbigt att bo med Gunnar direkt, men sen jag gick i sjuan har jag längtat otroligt mycket efter en egen lägenhet och den trygghet jag känner med en sådan. När jag flyttade till Sthlm kändes det inte så tryggt direkt.
Först bodde jag i en etta med mitt ex. Hej, kul, nej vi gick inte alls varandra på nerverna. Speciellt inte när jag tvingades ut när han skulle ta hem en tjejkompis som han var helt säker på att jag inte skulle komma överens med. Jag är för fan mycket, MYCKET sällan otrevlig mot folk, jag är artig, så jag fattar inte vart han fick det ifrån, det visade sig att han inte heller visste vart han fick det ifrån.
Sen flyttade vi till en trea och min kompis Jim flyttade in, och det var ju faktiskt lite kul fast jag hade inget eget rum då heller. Och jag MÅSTE ha en dörr att stänga om mig. Det blir kaos annars. Jag mådde inge bra där, av många anledningar.
Sen inneboende hos den galna tjejen som anklagade mig för allt möjligt. Slutade med att jag stängde in mig i mitt rum så fort jag var "hemma". Åsså katterna hon skaffade två veckor efter att jag flyttat in, trots att hon visste att jag var allergisk...
"Hemma" är f.ö ett begrepp som jag inte använt alltför ofta. Den här lägenheten är nog nästan den första jag betraktar som hemma. Någonsin. För allt har alltid varit så jävla osäkert, vårdnadstvister, inneboende, osv. Så trots att jag egentligen inte trivs här så känns det ändå tryggt på nå vis.
Jag kände mig relativt hemma när jag bodde med Gunnar, men det var ändå hans lägenhet. Han som ägde den. Jag ville ju bo med honom, så jag hade inget val, men det var ingens "fel", det var bara dumma omständigheter.
Jag och Erik har pratat om det där, han vet hur viktigt det är för mig att jag ska ha mitt namn på dörren och nere vid porten, bredvid hans. Så att jag känner mig hemma. Jag känner mig faktiskt skitfånig över att jag är stolt över att det är MITT namn som står på dörren nu. Jag behöver inte längre använda en c/o-adress som jag behövt göra i fem år.
Ja hej, jag har skittråkigt och försöker låta bli att tänka, därav allt ordbajsande....
Kryssning på torsdag iaf. Påminde Helen mig om igår, haha. Hon är också förälskad i VNV Nations "Illusion" som sagt, så kommer bli underbart om de spelar den.

Nej fan jag måste göra nåt, jag blir galen på att bara sitta här.