Ja det har känts som en hel vecka. Det bara drar och sliter i kroppen på mig och jag kan inte fokusera på något.
Jag pratade med Erik inatt om en sak som tyngt mig länge, och det var otroligt skönt. Om nån vecka kommer han och DÅ kan jag fokusera på något bra.

Min farfar åkte förbi mig igår med. Jag har sett bilen utanför och bara antagit att det är deras, och jovars. Kände igen den på långt håll, och visste inte om jag skulle dra ner mössan och stirra ner i backen. Men jag var ju tvungen att se om det var han. Han såg så gammal och bister ut. Det är honom jag fått mitt ansiktsuttryck från, mitt neutrala ansiktsuttryck som ofta misstas för att man ser sur ut. Men nu såg han verkligen bister ut och jag undrar hur hans liv är nu.
Han kände igen mig, och jag kände igen honom. Så var det med det. Det var 3-5 år sedan jag såg honom sist, och om mindre än tre månader lär jag aldrig mer se honom. Det är synd, det är en de få personer jag saknar och verkligen ser upp till, men det känns inte som det gjorde förut.
Jag saknar att åka ut till deras ö i Hjälmaren och sitta och titta i fiskeboden när han rensar fisk han fångat och pilla på skeletten efter stora gäddor. Det låter jätteklyschigt och puttenuttigt, och det var väl det med. Jag önskar att allt kunde vara som vanligt mellan oss en sommar till, och att jag kunde ta med mig kameran dit. Det är också honom jag fått min tysthet ifrån. Han var en av de få man kunde spendera en hel dag med utan att knappt säga något, och ändå tycka att man haft en jättebra dag.
Jag letar inte ens efter min farmor. Jag skulle nog inte alls reflektera över det om jag såg henne sådär. Jag kanske t om sett henne utan att ha tänkt på det, vi bor ju trots allt grannar.

Det är lustigt, den jag har bäst kontakt med i hela min släkt är Caiza, och vi är inte ens släkt >_<