När jag flyttade till Sthlm började jag gå hos en terapeut för att få ordning på saker och ting. Hon var bra, men jag flyttade rätt snart efter det och fick en annan som inte alls var lika bra. Hon tjatade alltid om att jag måste göra saker som gjorde mig stolt över mig själv. Jag försökte förklara för henne att jag inte tänkte på det viset, jag hade inte dåligt självförtroende, jag tyckte inte att jag var värdelös för att jag inte kunde kvantfysik. Men hon förstod inte, det var som att hon hade en ram som alla människor skulle passa inom, och standardlösningar på de problemen.
Jag hade inte de problemen, men det känns fan som att jag fått dem pga henne, pga hennes ständiga tjat om att jag måste göra saker så att jag är nöjd över mig själv. Vafan ska jag behöva göra det för, kan jag inte få vara nöjd över mig själv ändå? Det blir ju jättejobbigt att hela tiden sitta och fundera på vad man kan göra så man känner sig stolt över sig själv.
Tack för den.
Och det är så många som tjatat om att jag tycker att jag är värdelös, för att jag säger att jag inte kan något speciellt. Men det är ju bara för att jag inte gått in för att lära mig något, hur ska jag då kunna något? Och det är väl inget FEL på det? Eller måste man ha något specialintresse inom ett område man kan mycket om för att vara värd något?
Ibland får jag nästan intrycket av att de vill att jag ska säga "Ja jag tycker att jag är värdelös, hjälp mig" så att de själva får känna sig nytiga.

Det tog mig bara nästan 25 år att inse att det oftast är andra människor som snurrar till det i skallen på mig. Det som är mest störande är terapeuten, när hon vecka efter vecka satt och försökte pränta in något i skallen hos en så blir det ju lätt så att man börjar tro på det hon säger...

Jag tycker fortfarande inte att jag är bra på någonting alls knappt. Om andra tycker det, fine, det får stå för dem. Men jag är inte besviken på att jag inte kan nåt, jag är mest frustrerad över att jag inte orkar lära mig något.
Och dessutom har jag högre krav än många andra. Eller mer "rätt" krav. Om jag är intresserad av datorer skulle inte jag säga att jag kan mycket om datorer för att jag kan surfa på internet, medans många skulle klassa det som att man kan mycket. Det är bara fjant.
Sen ÄR jag medveten om att jag ofta går in med mitt liv när jag ska lära mig nåt, om jag inte kan lära mig allt inom ett ämne ger jag upp. Därmed inte sagt att jag inte skulle kunna säga att jag "kan" datorer, men fär att jag ska säga att jag är bra på datorer så krävs det mycket, mycket... Och nu är datorer bara ett exempel, själv vågar jag inte ens byta hårddisk... (fast jag KAN faktiskt göra just det, men jag är så rädd att göra fel för datorer hatar mig)

Nej nu blev jag störd. I dubbel bemärkelse. Så jag ska sätta mig i soffan och dricka grapejuice.
Jag skrattade f.ö idag när jag fick min paketavi. "Välkommen till ICA Nära". Ja det är skitnära, tar bara 25 min att gå... köpte en tjejrakhyvel också, så jag slipper slöa ner Eriks. Det var faktiskt ett hallelujamoment när jag provade en riktig rakhyvel för första gången.
Dessutom är min lila.
Åsså träffade jag Cajsa och Cassandra på vägen.
Hejåhå.

Sitter och diskuterar med Marie vad som är bäst när man ska spräcka zombieskallar, när man ska ha ett avståndsvapen då. Hon är för klumpig för handgranater men dissade min idé om slangbella då den inte har tillräcklig kraft.
Herregud vad jag saknar att sitta på Snövit med en öl i handen och diskutera sådana saker... :¨(