Men kan bara skriva med en hand, lokalbedövningen på den vänstra handen påverkar typ hela handen så den känns som en stor degklump.
Taxin var 10 min försenad, vilket gjorde att jag smått panikade, men det var lugnt, iom att jag sagt att jag skulle vara framme 15 min innan jag hade tid.
Chauffören satt i ett privat samtal när jag klev in, och sade inte ens hej. Så jag ogillade honom lite smått. Sen skulle vi hämta upp nån tant vid Vilsta som också skulle till vårdcentralen, så då bytte jag plats från baksätet till framsätet. När chauffören hade hjälpt tanten in och sättit sig på sin plats sa han "Har du varit på Wacken? Jag såg att du hade en sådan t-shirt på dig"
Om jag inte hade haft bälte på mig hade jag nog ramlat av sätet. Han var la runt 40 och såg totalt Svensson ut (hej och hå, fördomar...), och iom att jag ogillade honom lite från början så kom det bara som en sån jävla chock.
"Jo, jag åker dit ibland"
"Jag har varit där några år jag med, jävligt kul där. Ska du dit i år?"
"Jag har funderat lite på det, men det är så långt att åka"
"Ja det tar sån jävla tid, det är ju det"
Haha, så jävla ballt. Jag har nog aldrig blivit så förvånad faktiskt.
Jag höll på att avlida i väntrummet, fyfan vad nervös jag var. Påpekade för läkaren att jag hade sprutfobi, det skulle ju dessutom bedövas på två ställen.
"Ja du rör ju inte en min"
Nä, men det kanske var för att jag bet ihop käkarna så jag fick ont och försökte ignorera blodsmaken i munnen... Sen kom det in en sköterska och en elev eller vad man ska kalla det, och jag HATAR sånt.. Man får alltid höra saker man inte vill höra när man som jag är livrädd för sådana här ingrepp.
"Ja så har vi då den är som används när han gör såhär, åsså denna som används till det här", osv...
Iaf, han skulle kolla bedövningen, jag tyckte att det stack till när han kände efter.
"Är du säker på det? Det ska bara kännas som ett lätt tryck"
"Ja det känns som att det sticker till iallafall, inte bara ett lätt tryck"
Sköterskan: "Det känns inte såhär då? *trycker lite lätt på den andra armen*"
"Nej.. det sticks. ..."
"Konstigt, jag som tyckte jag tog i överkant med bedövningen. Aja, vi provar ändå, säg till om det gör för ont"
Jag som redan låg där och kämpade som satan för att inte hyperventilera, för att inte gråta, och fick nästan kramp i benet för att jag spände mig så mycket.
"Gör det ont?"
"Ja det gör ont"
"Går det bra ändå"
"Ja, jo det gör nog det"
Eleven: "Nu gör det nog för ont *tittar på mig*"
"... mmmhm.."
Så sprutade han i mer bedövning. Och fortsatte. Då kändes det knappt något, man kände bara att han höll på med något där, men likfan var det hemskt, det kändes som att en panikångestattack bara låg runt hörnet och lurade.
"Så, nu var handen färdig, vill du titta på det?"
"... nej." (alltså, han fattade verkligen inte att jag var livrädd, trots att jag flera gånger förklarat det för honom)
Sen hela jävla grejjen med att han och sköterskan diskuterar hur det ska sys igen, och "Ojdå, stygnet i mitten släppte visst", "Behöver du mera tråd?" "Närå, det ska nog gå bra, jag gör det som en utmaning"
Hallå, inga jävla utmaningar på mig i det läget jävla idiot!
Till råga på allt sprang en annan läkare in och hämtade saker FYRA gånger. Jag vill fan inte ha nåt jävla spring i rummet när jag ligger där och håller på att dö. Typ.
Nej fyfan säger jag... Det är synd om mig nu. Stabil sköterska också, efteråt skulle hon ge mig en tid för att ta bort stygnen.
"Måndag till måndag, det blir nio dagar, så vi bokar in en tid nästa måndag då"
Tur att det inte är hon som ska fixa det...
Den där eleven var faktiskt bra, hon höll koll på mig och försökte lugna mig, hon verkade vara den enda som tog mig på allvar. Men jag hatar ändå det faktum att de har med elever utan att fråga patienten först. Förra gången det hände lackade jag nästan ur på läkaren, var väldigt spydig efteråt. Visst, de kan inte veta att jag avskyr att gå till läkaren, men det kan väl ändå inte vara helt ovanligt att människor i allmänhet hellre har en främmande person som står och stirrar på ens kropp istället för två så jag tycker det är vanligt hyfs att fråga om det är ok att ta med en till person innan undersökningen.
Aja. Sjukt intressant läsning detta, jag är mest stolt över att jag inte freakade ur totalt. Sen att jag inte kan fatta mig kort och istället sitter och kämpar med att beskriva hela händelseförloppet med bara en hand kanske inte är så smart. Men that's me.
En del av nästanpaniken just nu sitter i att jag just inte har nån känsel i hela handen, jag rör konstant på fingrarna för att försöka känna något, men icke.