Ja istället för att vara så omogen så jag skriver bajs så skriver jag piss istället.

Nu har vi varit i Köping, hos läkaren, hos Ylvas mormor där Jan och Mats var, gått på stan (vilket var lika behagligt som att gå barfota på krossat glas), sen ville inte jag leka med Ylva nå mer så jag lämnade henne där och åkte hem. Eller så skulle hon åt andra hållet, och jag skulle till Arböga.
Det satt nån på min plats, men jag orkade inte bry mig även om jag hade så ont i fötterna så jag knappt kunde stå upp. Så jag satte mig på golvet istället. På vägen hem började det ösregna (ja jag tycker förihelvete samma sak om dig skitstad), men jag orkade inte bry mig om det heller, så när jag väl var i lägenheten var jag dyngsur.
Kom hem kl 15 och sprang ner och paxade tvättstugan och slängde in tvätt. Det orkar jag egentligen inte heller, men jag måste verkligen. Måste måste. Sen måste jag städa. Och diska. Se om jordgubbsfläckarna går bort från bänken.

Jag är helt säker på att jag sett läkaren förr, för han ser så himla underlig ut. Och jag är så less på det där. I två månader fick jag vänta på den där tiden, de skickade efter mina journaler och så (trodde jag, trodde att fullmakten jag skrev på var för det), och nu var det dags. Jag hade inga större förhoppningar, men tanken fanns ju ändå att han skulle kunna ta tag i det.
Men det kunde han ju inte.
För han har inte mina journaler.
...
NEHEJ, varför i HELVETE skulle jag vänta två månader på den där jävla läkartiden då, och varför i HELVETE har de inte skickat efter dem?!? Det är ju för fan standard att göra när man får en ny patient med lång historia. Istället var det papper från nån utredning han hade skickat efter. Vafan har det med min sömn att göra? Alltså... nä.
Jag tog upp melatonin, och sade att jag hade försökt följa det under några år nu, och i februari ändrades det så att läkare inte längre behöver en särskild licens för att skriva ut det så hade jag tänkt föreslå att jag skulle prova det. Det finns naturligt i kroppen, och är inte beroendeframkallande. Men nä. Han hade varit på "semester" ett bra tag nu, så han hade inte så bra koll på det. Någon gång under våren kanske man skulle kunna skriva ut det.
Men det är lugnt asså, jag kan fortsätta varva sömnlöshet med starka, beroendeframkallande mediciner, han betalar ändå en del av min inkomst med sin skatt.
Då tog jag upp det där med sömnklinik. Det har ju varit på tal om det sen jag var 17, men det var först för ett år sen som min kurator tog tag i det. Fast då hittade hon ju ingen, vilket är för jävla lustigt iom att det finns i Uppsala, Huddinge och Örebro, bland annat.
"Jag måste läsa dina journaler först"
...
Något jag hoppades innerligt på var att han inte var en sån där som är "sponsrad" av läkemedelsföretag. Det stod en påse i finare modell med Cymbalta skrivet med stora bokstäver på hans kontor, och det bådade ju inte bra. Vi tog upp vilka tidigare mediciner jag använt (det är seriöst ett 20-tal, det finns ingen chans att jag ska komma ihåg alla och han hade ju ingen JOURNAL att kolla i), varpå han säger: "Har du provat Cymbalta?".
Jag vill heller inte gå på ssri och liknande när det är sömnen jag har problem med, det är alldeles för många biverkningar.
Man sitter i en sån för jävla situation med, jag kan inte säga så mycket eller för spydiga saker, jag kan inte heller visa att jag faktiskt vet saker om läkemedel (gud förbjude att patienten tar egna initiativ), för då finns risken att han blir tvär och slutar skriva ut saker alls. Ja det har faktiskt hänt. Läkare är som jävla barnungar. "Om inte jag får bestämma allt så får inte du vara med!".
Jag blir bara så less. Och jag orkar inte bråka.
Undrar iofs om melatonin ens är narkotikaklassat, eller om det lyder under läkemedelslagen. Det är la antagligen svindyrt ändå.

Jag orkar inte städa. Eller diska. Eller göra något annat. Möjligtvist gå på toa. Och kanske byta kläder, det börjar kännas rätt klibbigt när allt förutom underkläderna är dyngsura.