Det suger verkligen att gå ut i Arboga. Jag är iofs inte så förtjust i krogen i vanliga fall heller, men här möter man folk som känner en hela tiden. Vi satt på uteserveringen med vår medhavda öl iaf, snacka om att de har noll koll. Jag och Ylva knatade rakt ut med ölglasen i handen efteråt (hann inte dricka upp den enda ölen vi köpte där), ingen som sa något. Det kändes lite ballt, finns ingen chans att man hade kunna göra det i Sthlm. Det kändes lite nostalgi över det hela, det var ändå några år sen man brukade sno med sig glas hem från krogen. Fast denna gången var det inte riktigt med mening, vi gick runt med en och letade efter Caiza och sen.. gick vi.
Skotten och den andra var där, men vi hade ingenting att prata om. Fattar ju knappt vad de säger. Skotten visade sig iaf vara helt ok, men vi har fortfarande inte så mycket att prata om.
Judas syster var på torget. Hon kom fram och sa "Du ser ut som att du kände Judas". Och ja, det gjorde jag ju sort of. Vi umgicks ju inte, men ändå. Det var underligt. Men kul att träffa henne.
Caiza fick en påtvingad efterfest hos sig (måste hennes klasskompisar bli vuxna?), vilket var smidigt iom att hon bor i huset bredvid. Det skulle heller aldrig hända i Sthlm, sist jag var på efterfest där var i Hässelby, då jag bodde i Tumba. Det tar ju fan 1h 20min att åka.
Skotten är verkligen som en stereotypisk skotte. Det är lustigt.

Vi kom hem runt 6 iaf. Trötthet och det tidigare intaget av alkohol gjorde den nästkommande timmen väldigt rolig. Jag tror inte att det är nyttigt att skratta sådär, man kan ju inte andas.
Strax efter 7 kom vi i säng. Det kändes inte som att man skulle kunna sova, men jag hann väl knappt lägga ner huvudet på kudden så sov jag som en stock.

Vi uppfann en ny drink. Inte helt otippat så heter den något med "munk". Ja jävlar vad bra vi är. Cajsa har redan lovat att vara med i reklamfilmen, Caiza ska spela den andra rollen.

Nu är det bara allmänt blöäh. Jag är inte bakis, men ändå seg pga att man sovit rätt lite, och jag känner bara saknad. Det går som sagt bra så länge man inte tänker, när man väl börjar tänka så går det inte att sluta. Jag vaknade och det kändes bara så fel att vakna utan Erik, som om han vore bortrest eller någonting.

Jag och Ylva satt och pratade imorse när vi hade kommit hem, jag höll på att säga nåt, men avbröt mig, varpå Ylva får ett gigantiskt skrattanfall.

Jag: Jag tänkte säga en sak, men jag kom på hur dumt det skulle låta så jag sa inte det.

Ylva: Jag tror det var det jag skrattade åt!
Det var säkert det hon skrattade åt, våra tankegångar liknar varandras väldigt mycket.