Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna vi har, som kort och gott har att göra med saker som pigghet, ork, aptit, glädje, muskelaktivitet osv. När man gör småsaker som att t ex bli klar med disken, så utsöndras dopamin till (från?) hjärnan, och man känner sig nöjd. Man blir glad och lugn, och får ut något av saker man upplever. För de flesta är det självklart att få gott samvete när man städat lägenheten, eller gjort alla ärenden man måste.

Serotonin är också en signalsubstans, och fungerar i många avseenden som dopamin när det gäller att reglera humöret, sömnen, aptiten, koncentrationsförmågan osv.

Dessa funkar helt enkelt inte som de ska hos mig. Jag utsöndrar för lite dopamin, och mitt serotoninsystem är fucked up. Det innebär bland annat att saker som normala människor får ut glädje av kan lämna mig helt opåverkad, och jag behöver oftast stimuli för att känna mig något annat än neutral.
Sömnbrist kan också sänka serotoninnivån, vilket medför obalans i systemet, vilket i sin tur kan medföra sömnbesvär... Go figure.
Det hela innebär allt som oftast att jag måste kämpa mot min kropp, försöka hitta glädje i småsaker och försöka inse att jag borde vara glad, när jag helt enkelt inte har dopamin nog för att fysiskt kunna vara det. Som att springa ett maraton, och sedan försöka springa två till på raken. Det är ett helvete att kämpa emot sin egen kropp på det viset.
Därmed inte sagt att jag går omkring och är förtvivlad hela tiden, men jag är oftast helt enkelt neutral. Många som känner mig tycker att jag är negativ och har dåligt självförtroende när det gäller saker jag producerar eller gör, men det är helt enkelt så att jag så sällan blir belåten av något jag gjort så jag kan helt enkelt inte se det på det viset. Jag kan heller aldrig sätta mig ner och känna mig nöjd med det jag utträttat om jag så städat och sprungit ärenden hela dagen, känslan finns så sällan där.

Jag kom återigen att tänka på det hela när Erik var här senast. Det krävs alltså rätt mycket för att min hjärna ska komma igång på riktigt med dopaminutsöndringen, och han lyckas med det. Gu så romantiskt det lät...
Många säger ju att kärlek bara är signalsubstanser, men för mig är det inte så "bara". Det finns inget nedvärderande alls i att någon gör en lycklig till den grad att kroppen och hjärnan fungerar som den ska.
Men när han åkt har man ju inget som stimulerar en på samma sätt (tankar räcker långt, javisst, men ändå inte samma sak), och dopaminutsöndringen sjunker, och det blir en sjujävla omställning för hjärnan. Det kan antagligen jämföras med folk som tar E en längre tid, och sedan slutar. Deras hjärnor har producerat så mycket vaddetnuär så när de slutar inta E:et blir de helt enkelt nedstämda, och ibland deprimerade.
Ja, det finns mediciner. Vissa av dem har hjälpt mig upp till en relativ neutral nivå när jag nästan legat på botten, under några veckors tid. Det är det bästa medicinerna åstadkommit för mig. Därför har det krasst konstaterats "att mitt system inte fungerar som det bör".
Nu är det ju ingen fara på det viset längre, jag mår bra (med bra menar jag stabilt, jag KAN uppleva glädje och liknande), men ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag hur jävla enkelt folks liv är egentligen. Med folk så menar jag de vars monoaminsystem fungerar normalt. En läkare tog en gång upp ett exempel med någon som kliade sig. En normal person känner sig belåten när den kliat, folk som jag gör det helt enkelt inte.
Jag har fått mycket skit för mitt intag av opioider, även om jag aldrig varit beroende av det och faktiskt använt dem ansvarsfullt. Inte för att rättfärdiga ett missbruk (med missbruk menar jag att använda läkemedel i annat syfte än vad det är tänkt), men nu i efterhand så förstår jag ju för att jag använt sånt för att de på något sätt påverkar belöningscentrat, de framkallar något som liknar kroppens eget endorfin, vilket jag också har brist på. Och om man har en taskig dopaminutsöndring så har opioider fungerat som ett slags substitut för det. Jo no shit Sherlock, man blir glad av narkotika! Men jag har aldrig tagit det för att bli glad eller hög. Jag har tagit det för att kunna vara nöjd med tillvaron, det har alltid varit mitt motto. Må så vara att det bara var väldigt lite (faktiskt inte ens missbruk om man ska vara petig, då den dosen skulle kunna ordinerats av en läkare) en gång i veckan (sedan en längre tid tillbaks inget alls), men då vet man iallafall att den dagen i veckan är dagen då jag kan känna mig nöjd när jag diskat, tvättat, pluggat eller löst ett problem. Problemen finns ju kvar, men man får ork att tänka på lösningar. Det känns lite som att då kunde man känna sig som en normal människa. Något liknande som när en person med adhd tar amfetamin (t ex Concerta i läkemedelsform), fast åt andra hållet. En del svagare opioider har faktiskt skrivits ut mot depression. Huruvida det är en bra lösning eller inte säger jag inget om, men det verkar ju som att de börjat forska rejält inom det.

Ett bra exempel tycker jag faktiskt är http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2622028.ab
Byt ut adhd mot depression/det jag skrivit om här, och amfetaminet mot opioider.

Sen kan man ju undra varför kärlek får dopaminet att flöda nu helt plötsligt, när mediciner inte gjort det. Kanske kan min kropp tillgodose sådant bättre nu på nåt vis?
Det känns som att det blev ett jävla virr nu, men jag är bara trött på att åka berg och dal-bana. Det räcker med att vara fruntimmer och bli ett hormonstint monster 1-2 veckor i månaden, jag behöver inte ha en dysfunktionell hjärna på det.
Dessutom kändes det som att man fick lite mer rätsida på det när man skrev ner det.
På måndag ska jag till en ny läkare iaf. Ska prata med honom om det här då. Jag är relativt nöjd med mitt liv, men det är ju för att jag jämför med hur jag mådde för några år sedan. Och jag vill inte behöva vara beroende av Erik för att vara glad, jag vill vara det ändå.
Sen är det la också skönt att veta att det inte är mitt "fel", och att det inte är inbillning.
Jag har knappt någon kunskap alls inom detta, men fundera måste man ju få göra. Och det kan väl också vara skönt för folk att veta att jag inte bara är lat och liknande, även om jag vill göra saker så finns kanske inte energin eller motivationen för det och det finns inte så mycket jag kan göra åt det för tillfället.
Nu låter det ju som att det är ett helvete att göra mig glad, men så är det inte alls. Jag har fortfarande förmågan att uppskatta folks ansträngningar för min skull, och ibland rinner det faktiskt till lite dopamin som det ska. Sen tror jag väl att det faktiskt börjar funka lite som det ska också.. eller det känns iaf som att det går åt rätt håll. Vad det beror på vet jag inte, kanske är det först nu min hjärna är färdigutvecklad eller nåt. Kroppens förmåga att läka sig själv är fantastisk.