Ja allt känns bara helknas... Massiv ångestattack igår, och det känns som att jag vaknat ett hundratal gånger i natt.
Funderar riktigt, riktigt starkt på att aktivera mitt WoW-konto NU, så att man får något att göra, så man slipper tänka på något. Om Gunnar åker till Christian idag så gör jag nog det, det betyder att jag har hela kvällen och natten på mig att spela. Och på måndag ska jag kolla upp det där med datorsupport så man förhoppningsvist kan fixa den andra datorn. Då kan jag spela hela tiden.
Jag vet att jag sagt att jag inte vill raida hardcore, men nu är det jävligt lockande faktiskt.. Så desperat är jag att fly verkligheten att jag är villig att lägga ner ca 10 timmar per dag på ett jävla datorspel.
Det är helsjukt, men jag har dåligt samvete över hur mycket jag missat nu när jag inte spelar. Menar, hur mycket rep borde jag inte skaffat med huntern, med typ.. alla factions? JAG HAR FÖR FAN INTE ENS VARIT INNE I ZA.  Och jag har halkat så mycket efter gearmässigt, undrar om jag ens kan spela med guilden jag vill spela med.
Jag saknar tiden när WoW först släpptes.. satan vad man spelade. Då bodde Gunnar i Storvreten, Christian hade nog flyttat ut då för vi övertog hans rum och hans skrivbord och fixade båda datorerna där. Man gick upp, satte på kaffe, loggade in, fixade lite smågrejjer i spelet, hämtade kaffet, och satte igång och levlade. Någon gång på kvällen sprang man ut i köket och slängde in en färdigrätt i micron, eller om man var riktigt avancerad gjorde man köttbullar och makaroner. Man satte sig och spelade medans maten blev klar. Om man körde den avancerade stilen så fick man räkna med att köttbullarna blev brända, och makaronerna överkokta, för inte fan hade man tid att stå och passa dem. Sen sprang man och hämtade maten och satt med tallriken i knät och försökte sleva i sig så fort som möjligt medans man spelade. Sen fortsatte man spela som normalt. Någon gång på morgonen, eller förmiddag, eller eftermiddag, gick man och lade sig, med dåligt samvete över den speltid man missade, och orolig över att Ograth skulle levla om en. Man sov några timmar, och upprepade samma procedur när man vaknade igen.
Nu såhär i efterhand låter det rätt sjukt, och jag förväntar mig inte att någon utomstående ska förstå, men.. det är så mycket mer än bara ett spel. Gemenskapen man får, minnena man skapar tillsammans, man åstadkommer något. Fan jag kommer fortfarande ihåg första gången jag komm till Barrens. Zebrorna var lvl 13, OMG. Ibland kunde man logga in på vent och bara sitta och lyssna på när folk pratar, och jag kan inte räkna hur många gånger jag suttit och vridit mig av skratt över vad folk sagt eller gjort.
När man raidade 40-man.. känslan man fick när 40 personer samarbetade med perfektion (de få gångerna det hände...), när varenda en visste vad de skulle göra, för om de inte visste vad de skulle göra så skulle de förstöra allt.
När meningar som "shield the pet!" kan få en hel raid att börja asgarva.
Och vår hunterkanal i FB.. Den var tamefan inte klok någonstans. När Fooley fick veta, efter något halvår, att jag var tjej. "Omg.. I think I've made a fool of myself". Jag gillade den kanalen, de behandlade mig inte annorlunda för att jag var tjej.

Nä. Nu aktiverar jag kontot. Åååååååååååh, LYCKA, FUCKING JÄVLA LYCKA!

Dagens kommentar får bli från en användare på FB, i tråden där det diskuterades huruvida Håkan Hellström gick på tjack eller inte;  "Ja, uppträder man i sjömanskostym så måste man väl tagit något..."