Trodde inte att promenaden var så lång, men en timme blev det ju faktiskt. Och som sagt så gjorde den mig gott. Solen hade naturligtvist försvunnit när jag kom ut, men det spelade ingen roll. Man kan känna sig bra även om yttre omständigheter inte spelar med den.
Hade "Falling slowly" på repeat hela tiden, och jag antar att jag såg rätt fånig ut för emellanåt gick jag bara och log för mig själv.

Jag tänkte på en hel del saker. In fact, så gick min hjärna på högvarv hela promenaden. Det här ska nog bli bra. Det som pekar mest på det är att jag häromdagen tvingades tänka på mig och Gunnar, och vad jag faktiskt kände. Och jag kom fram till.. att det blir nog bra. Ibland är det svårt att avgöra på vilket sätt man älskar någon, men ibland så behöver man nog inte göra det. Avgöra på vilket sätt alltså. Huvudsaken är att vi båda är nöjda med beslutet, och att båda mår bra av det. Och så kommer det nog att bli. Visst saknar jag redan den närhet vi hade, men mycket av det jag saknar är nog att jag hade hittat någon som jag ville röra, och ville bli berörd av, både mentalt och fysiskt. Eller snarare, jag upptäckte att jag är kapabel till att känna så. Han är en underbar och omtänksam person även om jag inte skulle älska honom som en livspartner. Han fick mig att må bra och känna mig trygg bara genom att stryka mig över håret, men med honom har jag växt i mig själv, och kan nog känna så på egen hand. Nu tror jag mest att saker och ting blir bättre ju fortfare jag får en lägenhet, så vi kan börja på resten av våra liv.

Jag tänkte också på hur jag mår nu. Jag mår bra. Depressionen är efter nästan 10 år borta (ta i trä...), och jag känner livsglädje igen. Det går inte med några ord beskriva hur det känns. Det är.. fantastiskt. Det närmsta jag kan komma är att jag känner mig nyfrälst. Att det känns som att jag legat döende i cancer och helt plötsligt vaknat upp en dag och insett att jag är frisk. Så stort är det, för så påverkan hade det på mitt liv.
Men, det finns fortfarande saker kvar att jobba med. Ångest och posttraumatisk stress, yadayada.. Men huvudsaken är att jag VILL göra något åt det. Jag vill och jag orkar. Det är en jätteunderlig känsla, men jag kan nog vänja mig vid den.

Jag och Leon (för många många år sedan...) brukade prata om en stuga, ute i skogen, vid en bäck, som vi skulle åka till när världen blev för mycket. Naturligtvist gjorde vi aldrig det, men den tanken finns fortfarande kvar, och jag tar till den ibland när allt blir lite för mycket. Det är min mentala tillflyktsort.
Jag måste försöka tänka att ingen människa liv är problemfritt, alla känner ångest, jag måste bara kunna avgöra vad som är normalt och inte. Hur man nu gör det...

Jag kommer aldrig att kunna vilja vara så social som jag vill, pga min Aspergers. Men det gör inget, för nu vet jag varför. Istället kan mina vänner som jag vill umgås med känna sig jävligt speciella. Jag hoppas verkligen att de gör det, och att de inte slutar känna sig speciella bara för att jag är så jävla dålig på att höra av mig...
Att leva själv kommer också att underlätta mycket, det är många egenheter som kan ställa till det i ett samboliv när man har Aspergers. Jag har försökt att inte visa det, men istället har det varit jag som exploderat inombords när något varit "fel". Vi lyckades nog aldrig hitta någon gyllene medelväg, men det är mycket för att jag älskade honom på det sättet att jag inte ville besvära honom med det. Istället mådde jag sämre vilket gjorde allt värre i slutänden iallafall... Men det misstaget har jag nog lärt mig av. Som sagt så behöver jag ju inte oroa mig för det nu när jag ska bo själv.

Imorgon är det dvärgmöte på Snövit, och återigen påminns jag om hur mycket bättre jag mår. Jag ser så mycket fram emot det, att bara få träffa folk. Visst kanske jag är som vanligt och sitter tyst mest, men jag är sån. Jag tycker om situationen ändå. Om jag inte tycker om den så går jag därifrån.
Johanna är f.ö den enda jag delat den här "nyfrälsta" känslan med. Det kändes rätt. Den människan får mig att må bra, hon får mig att ifrågasätta saker jag borde ifrågasätta, vi kan ha totalt motsatta åsikter, men ändå prata om det utan att få den andra känna att den har "fel". Dessutom är jag jävligt imponerad över hur hon lever, hon är lite som en inspirationskälla.

Så.. detta blev ett jävligt personligt och utlämnande inlägg, men jag kände för att skriva det. Och därför gjorde jag det.
Mitt MSN-nick nu, och har varit den senaste tiden, är "Skallebank - I can't swim but I can float"'
Taget ur en Hole-låt, och menar på att även om jag inte gör några framsteg just nu så klarar jag mig. Jag finns ändå.

I think I've made the decision to be happy.