Ångest igen. Jag har kommit fram till att varje gång jag tänker för mycket så får jag ångest. Alltså borde jag inte tänka lika mycket. Låg och tänkte på en massa saker nyss, och blir så jävla arg på mig själv för att jag förväntat mig saker, för att jag tyckt att jag har rätt att kräva saker av folk. Innerst inne så VET jag ju att jag inte kan göra så, så varför i helvete gör jag det? Varför frångår jag mina principer hela tiden? Är inte det poängen med principer, att man ska hålla sig till dem? Jag är fan inte klok i huvudet. Duh.

Jag älskar den här texten, den beskriver så himla väl hur jag känner:
"I would be crying tears of laughter
If I could see me smile again


I still reach for the stars, but all I touch is my horizon
I still believe my eyes, but all I see is my blindness
I still reach for the stars, but all I touch is my horizon
I still believe my ears, but all I hear is lasting silence


Like a disciple of a witness
I judge upon my sacred eye
Still found the origin
In what's left of me inside


Can I call this my burden
Or is this just my dream to fly?


Weaker, weaker every day
I forgot my urge to fly away


And is my life as bare as it is?
Cold and lonely enough?
Have you achieved what you were longing for?
Sad enough this cannot be undone


I drop my eyes and shiver as I see
The reflection in the mirror of me


Have you given up, my friend?
Forgiveness be mine"

Bra låt är det också. "Tears of laughter" med Diary Of Dreams.

Funderar på att skippa den sista delen av The triangle på TV ikväll, och sova istället. Det låter lockande.
Jag borde äta också, men jag har ingen aptit alls.