Nej mötet gick inte som jag hoppats. Ville att hon skulle säga något i stil med "Jag har feta kontakter så visst kan jag fixa förtur till dig i random bostadskö, in fact så har vi akutlägenheter tillgängliga". Men det sa hon inte. Istället sade hon att det enda hon kunde göra var att ringa Botkyrkabyggen och pusha på dem. Blir så jävla förbannad på BB.. jag kan ta att någon annan har bättre köplats/whatever än mig, men ge mig en chans att söka lägenhet ffs! "Andrahandslägenheter då?", frågade hon. Jo hej.. finns väl ingen jävel i Sthlm som hyr ut en sådan lagligt, dvs utan att lägga på minst 1k i hyra.
Och så höll hon läkarjäveln bakom ryggen också. "Nej jag är säker på att han helt enkelt inte vet om de andra medicinerna, han skulle nog inte ljuga för dig". Bullshit, bullshit, bullshit. Eller ok, KAN vara så att han inte känner till dem, men då är det för att han börjat glömma bort saker pga åldern, för det är fan inga nya mediciner..
Inte hade hon skickat remissen till sömnkliniken heller.
"Jag är så hemskt ledsen för det, jag måste ha glömt bort det".
Jag sade att det är lugnt. För ett halvår längre väntetid är ju inget liXoM... Men palla tänka på sömnen nu. Nu har jag WoW.
Det var iallafall Snälla Tanten som stod i receptionen. Haha, fick förklaringen till varför hon alltid frågar mig om det är kallt ute; "Ja du ser ju så frusen ut varje gång du kommer in".
Kuratorn tyckte också att hela situationen med BB var väldigt dum, för som hon uttryckte det; "Jag som känner dig vet ju att du skulle vara en så mycket bättre hyresgäst än de flesta". Och ja, det skulle jag faktiskt. Har aldrig varit sen med en räkning i hela mitt liv, tassar på tå efter klockan åtta på kvällen, och har inte folk som ränner in och ut i lägenheten.
På väg hem började en polishelikopter cirkla över mitt huvud också. Jag skojar inte, den gjorde det i fem minuter. Höll på att driva mig till vansinne. Välkommen till förorten...

Igår sade jag att det var 50-50. Nu är det snarare 20-80. Känns inte som att det spelar så stor roll. Pratade med Viktor om en sak jag aldrig kunnat prata med någon annan om, jag visste att han inte skulle döma mig. Det var så skönt att bara kunna prata om det helt vanligt. Kul att mina medicinkunskaper kunde vara till någon hjälp iaf.
Men nej.. det visar sig. Just nu känns det som varken eller. Det får bli som det blir. Om livet bestämmer sig för att ge mig en chans kan jag tänka mig att ge det en chans tillbaks.

Jag hatar timmen efter att jag varit hos kuratorn. För hon tar upp en del saker som blir så verkliga. I min egen lilla värld kan jag undvika att tänka på dem för det mesta, men där blir allt verkligt. Och jag vill inte leva i verkligheten just nu. Verkligheten suger.
Jag mår bra, på ett sätt. Men det finns fortfarande saker som påverkar mig.  eller död.

Den jävla helikoptern är fortfarande här.. Det är väl FFL som ställt till med nåt igen.

Jag har ont överallt i kroppen just nu. Pga vädret, spänningar och för mycket tid vid datorn. Och har inget smärtstillande hemma. Vet inte om det är smart eller klantigt av mig.

Sådär, nu fick man skriva av sig lite aggressioner. (även om jag gick in och raderade hälften i efterhand ^^)
Jag kanske inte är så stabil just nu, men jag vidhåller fortfarande vid att jag innerst inne mår bra. Typ. Blir bara extra mottagbar mot sånt här när maten och sömnen har fuckat sig under en längre tid.

Emolåt med emotext, men jag gillar den, står på repeat just nu;