Tja.. för att sammanfatta det hela... helt klart värt det
Jag, Helen, Nille och Helens bror Johan som jag bara träffat genom Emma tidigare. Han och Helen är mycket lika varandra på många vis, de två fick mig att skratta många gånger när jag inte borde gjort det, när de käftade, haha...
Ord som "Gå och dö" och "Håll käften jävla adhdbarn" var inte ovanliga. Johan var också båträdd, och sjukt jävla duktig på att spä på min rädsla. "Känner du att det gungar nu, va, visst gungar det lite extra?!". Vi hade också en hytt utan fönster, istället fanns där en stor rund spegel som vi båda nojjade ur oss på så till slut efter lite trix lyckades vi täcka över den. Jag kände mig inte onormal och det var mycket skönt.

Vi drack lite öl redan på bussen, innan Helen konstaterade att hon skulle låta bli ölen och bli full istället.
(Mia, ringer det en klocka om nån kommentar om att man försöker hålla sig till alkohol istället, haha? ;) )

Vi stod längst fram på Blutengel och VNV Nation. På fotona jag får från Helen sen ser man verkligen att vi stod NÄRA. Och jag har skakat hand med sångaren i Blutengel. Och pekat finger åt sångaren i VNV Nation, som i sin tur skällde ut Helen... Haha.
Mitt leende var mycket brett under hela Blutengelkonserten, men de gick av scenen utan att ha kört Childen of the night. Men jag var nöjd ändå, det var ett bra framträdande. Och så kom de ju ut för en encore, och tro fan att intro till Children of the night drar igång... Det var som att injicera ren och skär lycka i mig. Jag hoppade och skrek och hela publiken sjöng med.

Vi hann med att dra till hytten för några öl innan VNV, sen var det bara att gå tillbaks för ytterligare en bra konsert. De körde Illusion...<3 Angåendet skällandet och pekandet så sa blundade Helen för att njuta av musiken, varpå han pekade på henne och sa nåt i stil med att hon inte skulle stå där och sova. Och han sa att Blutengel var töntiga eller nåt, så jag räckte upp långfingret åt honom. Men han skrattade mest. För jag stod ändå och klappade och sjöng med i det mesta...
Sen vet jag inte riktigt när vad hände vart. Vi sprang runt och drack öl och råkade på Nille och Johan lite då och då, och var allmänt sociala. Nille och Johan var mer sociala, med hissfester och liknande, jag var mest upptagen med att störa mig på folk.

Jag och Helen slogs med varandra. För de som inte känner oss alls kan det te sig väldigt konstigt, men vi var förbannade på nåt (antagligen människor, båda hatar människor...) och behövde få ur aggressioner, så vi pucklade på varandra lite. Inget allvarligt, inget hårt, men visst blev det blåmärken även om tanken inte alls var att det skulle göra ont. Det var mycket uppfriskande, och efter det kom Helen med kommentaren "Det är det där som är vänskap på riktigt, att man inte vill döda någon". Och vi kom fram till att man borde slåss med folk man tycker om istället. Nille pendlade mellan att tycka att det var hett och att vi var dumma i huvudet.

Johan var överallt hela tiden och vi andra slog oss till ro i hytten efter ett tag. Diskussioner uppstod, Johan tyckte att vi alla satt där inne och hatade varandra när han kom in men det var inte så det kändes iaf. Det känns bra med de människorna, vi kan skrika åt varandra, vi kan slå på varandra, men det blir ändå bra till slut.

Jag borde varit tokbakis på morgonen, men var icke det, var mest öm överallt. Iom att hytten inte hade nåt fönster hade man noll koll på vad klockan var, det kändes helknas. Jag tror nån sa att vi kom i säng vid 5 eller 9 iaf?
Dagen gick sjuuukt långsamt, och vi sov större delen.
Vad som är både bra och Helen är att vi båda stör oss otroligt mycket på människor, på vissa saker. Det är skönt för man kan titta på henne och få ett osynligt medhåll lixom, men samtidigt kan vi också trigga varandra tills man blir för frustrerad.

Det var såklart ingen täckning för mobilen där ute, vilket gjorde att tre av oss satt där med inte så nådig abstinens...
Idag var det värst, jag började få ångest för att jag insåg att jag skulle vara kvar på båten länge till, och jag kunde inte prata med Erik.
Johan hade problem med hörseln efter att ha stått framför högtalarna på Infected Mushroom, så man var tvungen att skrika åt honom, och han själv skrek när han pratade för han hörde ju inte hur högt han pratade.
Egentligen hade det hela kunnat urartat rejält iom att jag kände att vi alla var lite smågriniga, men det gick bra,
Värre på bussen hem när vi hade ett stort, onyktert gäng bakom oss som skrek och skrålade.

Det blev många roliga citat, men vi slutade skriva ner dem efter ett tag. Det senaste kom dock när Johan skulle prata med busschauffören; "Det finns två Helen Lindkvist, jag är en av dem".
Hahaha, sen stod det seriöst en jävla SPIS på bussen. Det fick oss också helnojjiga, vafan gör en spis på en buss? Till slut tror jag att vi fick halva bussen att sitta och fundera på det... Det är skönt att umgås med folk som är som mig på det sättet, att man bara måste veta vissa saker.

Innan jag åkte gick jag ner till leksaksaffären, och frågade om de hade badringar.
"Eh, menar du för.. små barn?"
"Heh, nä, för lite större barn... typ som mig."
De hade en, som var liiiiiten, men den funkade bra att ha på huvudet och var uppskattad tills någon bet sönder den.

Summan av kardemumman eller vafan man säger... som sagt, helt klart värt det, att få se Blutengel på så nära håll dessutom gjorde mig så jävla lycklig. Men, jag kommer nog aldrig åka på någon kryssning igen. Jag mår för dåligt av hela grejjen. Det är ju ingen riktig båtfobi, men tillräckligt mycket skräck för mig för att det ska vara värt det.
Sen är det ju folk överallt, fulla folk, och jag känner ett sådant obehag för det... det var så många som såg skittöntiga ut nu med, haha, det var väl iofs lite kul att skratta åt dem...