Häromdagen verkade det som att jag kunde få mitt lån från CSN avskrivet, och fortsätta få bostadstillägg (åtminstone en liten del) även om jag skulle flytta tillsammans med Erik. Det lät ju för bra för att vara sant, så jag har suttit i telefonkö i sammanlagt en timme nu, och mycket möjligt... det var för bra för att vara sant.
Varför skriver de en sak till mig och säger en annan?
Det kommer nästan bara dåliga besked just nu, och det är tröttsamt.
Mardrömmen vore om jag inte ens kan få förlängd betalningstid på lånet när jag börjar jobba, och betala av 17k på typ ett halvår.
Det verkade så bra, jag skulle slippa stressa med jobb och skit i början, men icke. Och om jag flyttar så lär det dröja ännu längre tid innan jag får tid på en sömnklinik, OM jag ens får det, det verkar ju då fan inte finnas någon vilja att hjälpa mig med det.
"Men vad gör jag när toleransen har höjts på sömntabletterna då?"
"Ja.. hehe.. ja det får du stå ut med".

Bice.

Det visade sig att min tid hos läkaren jag fick är 6/10. Mer än en månad framåt. Jag ringde idag och sa att det var akut, men nä, det ledde ingenstans...
Det har funnits en enda person jag litat på inom sjukvården, och det är min förra kurator. Vi pratade trots allt en timme varje vecka i ca två år. När jag flyttade sa hon att jag var mer än välkommen att ringa eller maila om jag behövde få kontakt med henne. Hoppas hon håller det, för nu har jag gjort det. Jag frågade vad jag ska göra egentligen. Frågade om det var jag som var dum i huvudet, eller om det ska vara såhär.

Det enda jag kan sova på nu är väldigt stark neuroleptika, men då måste jag ta höga doser så jag knappt orkar röra på mig i två dagar efteråt. Ibland är det värt det, ibland inte. Just nu är det nog det, för bristen på sömn påverkar nästan allt.

Nästa fredag får jag förhoppningsvist se Erik igen. Känns som evigheter.