Jag borde vara trött, och jag tror att när jag väl somnar så kommer jag nog sova tungt, men jag viiiill inte sova.. men jag har inget annat att göra heller.
Att sitta vid datorn längre känns inte som något hett alternativ, för här har jag suttit.. för länge idag...
Men imorrn ska jag göra saker, så egentligen skulle det passa sig bra att gå och lägga sig nu.
Jag är orolig över ekonomiska saker, att saker inte ska gå som de borde gå, men jag kan inte göra något åt det nu. Det är inte upp till mig.
Har också kommit fram till att jag måste börja äta vitaminer igen. Eller ja, jag ska få till en riktig hälsoundersökning så får de fan ta ytterligare tester, för någonting måste jag ha brist på. Fysiskt alltså. Det var flera år sedan de gjorde en sådan sist och då kollade de ändå inte alla mineraler, så måste fixa det... Sen ska jag plugga på lite näringslära också, och faktiskt äta normalt. Min kropp har all rätt att hata mig faktiskt, men det var säkert den som började...

Av någon anledning kom jag och Erik in på hur jag var när jag var riktigt arg, och jag kom på att det är nog fan inte någon som sett mig riktigt jävla arg. Det är lite skrämmande på nåt sätt. Min moster påpekade det ofta för flera år sedan, att jag faktiskt måste bli arg lite då och då, men det är nog mycket det här med generna.. Mammas sida = jättehetsiga och högljudda, pappas sida = lågmälda och vill helst inte att någon lägger märke till dem. Jag har från båda sidorna i det avseendet, och det blir konstigt...
Johanna ser jag när jag blir arg iaf. Det kommer jag ihåg från nån gång när vi var ute, hon satt och studerade mig och sedan frågade hon; "Är du arg?". Jag var asförbannad på något som hade hänt tidigare på dagen, meh hon var nog den enda som märkte det. Hon märker sådana saker.
Aja, om jag får välja mellan att vara som mig när jag blir arg, eller som mina föräldrar, så väljer jag mig. Jag vill varken hälla i mig en liter hembränt eller klyva ett halvt ton ved, eller kasta saker runtomkring mig och skrika halsen av mig.

Av någon extremt outgrundlig anledning så kom jag att tänka på Arvika nu, så var tvungen att leta upp grisbilden i Robins bilddagbok. Jag snor både den och hans beskrivning; "Jezz's grisvattenkanna. Den symboliserar exakt hur jag, Josefine och Tomas kände oss när vi satt i tältet och tog skydd från ösregnet utanför. Den var lerig och smutsig och hängde i en tunn tråd, och skulle tråden gått av skulle den ha ramlat och drunknat i leran. Det var typ så vi kände oss. Rätt modfällda för stunden."
Ja det var verkligen misär. Vi satt där, och kände oss så modfällda (verkligen rätt ord), och kunde mest bara konstatera att det var hemskt, och sitta och klunka på öl. Men det var ändå trevligt på nåt sätt. Man satt där och konstaterade att det sög, ryckte på axlarna, och accepterade det. För att ytterligare illustrera hur det såg ut precis utanför tältöppningen och till stor del i några av tälten, så snor jag en till bild.
Det var hemskt, men jag saknar det <3 Sitta och spruta varandra i munnen med vin från ett vattengevär, sitta och stirra i timtals på den coola snurrande blinkande grejjen vi totalt spontanköpte inne på en lekaksaffär i Örebro (whoa, de hade jätteballa prylar där inne, vi ville köpa en lekstuga att bo i under festivalen). Ylva och minas konversationer när båda var aspackade och låg i varsin sovalkov och försökte prata med varandra.
"Jag tror att jag har en sax i huvudet..."
"Vaaa?!
"Jag TROR ATT JAG HAR EN SAX I HUVUDET!"
"I huvudet..?"
"Nä.. det var bara min burk med hårspray"
Som hon tyckte verkade jättebra som huvudkudde just då :P
Och jag svarade något i stil med "Jaha, men dåså", som att allt var som det skulle, haha, kommer fan aldrig glömma det...
"Kan du hålla min öl?"
Men jag måste ju erkänna att jag aldrig varit mer sliten efter en festival. Inte ens efter Wacken.
Men fan vad jag saknar det.. nu suger det i festivaltarmen igen..

Jaja. Vad gör man inte för att skjuta upp sänggåendet en liten stund. Nästa vecka blir det anekdoter från WOA 2003 om folk är snälla.
Gonatt.