Kyrkan var inte så mycket att se, jag ska väl gå in i den och titta någon gång. Kyrkogården var desto intressantare. Jag har alltid gillat kyrkogårdar. Inte på något morbidt sätt, jag bara... tycker att det är rofyllt och de har en speciell känsla. Stenarna är ändå minnen av folk som levt, och minnen rent allmänt betyder mycket för mig även om jag inte känner personerna som stenarna representerar. De är oftast också väldigt vackra. Vad som skiljde denna mot alla andra jag varit på var att det stod från vilket ställe personen varit ifrån. Inge från Vrångaböke t ex. Det var charmigt. Många av stenarna var väldigt gamla, de flesta alldeles vanliga men det var några stora, pampiga med ingraverade porträtt. Något som kändes sorgligt var sådana stenar där det bara stod ett namn på vänster sida, där högra sidan väntade på att få ett namn ingraverat. Om man är personen vars namn ska stå på höger sida, besöker man ens en sådan grav då? Borde inte det vara en för smärtsam påminnelse om att ens livspartner tagits ifrån en? Om Erik dog skulle det iallafall inte ta länge innan jag gjorde honom sällskap. 

Vad som snabbt fångade min uppmärksamhet var Gretas sten. Varför står det bara Greta? Vem var hon? Förtjänade hon inte att ha någon mer information på sin sten? På de flesta äldre stenarna stod människornas yrke med, men Greta fick inte ens ha sitt efternamn med på sin. Inte heller året då hon dog. Den såg bara så gammal och sliten ut, med bara ett namn ingraverat.

Jag skulle iallafall kunnat spendera flera timmar där och läsa på varenda gravsten. Men det hade nog sett lite skumt ut, och jag ville inte avskräcka eventuella besökare. Jag gick runt på kyrkogården i Arboga en gång och fotograferade, och jag fick tillfälle att fråga en besökare om det var ok att jag var där och tog kort. Jag dokumenterar ju inte gravsten för gravsten (Gretas är väl ett undantag men den är åas väldig opersonlig), utan helheten, och jag skulle ju inte få för mig att fotografera i närheten av någon som var där. Svaret jag fick var iaf positivt, han tyckte kyrkogården var fin och att det var bra att någon ville ta kort på den. Men jag går ändå undan om jag ser att någon kommer, inte för att jag skulle ta illa upp om jag var i deras situation men jag är ju inte som de flesta.

Jag gick en promenad efter det också, bilderna finns på bilddagboken. Sen tog batterierna i kameran slut. Jag vet än inte om/när jag tänker köpa nya. Men... jag vill på riktigt satsa på en riktig kamera. Jag vill aldrig mer behöva känna frustrationen över att inte kunna göra en situation rättvisa bara för att man inte har en riktig kamera. 7000:- (iofs behööööver jag inte två objektiv på samma gång, men när man ändå är i farten...) är mycket för mig, men det får nog bli så. Det blir ju på avbetalning då. Och det är ju knappast som att jag köper nåt annat än mat ändå, oftast.
Det pirrar iallafall i magen när jag tänker på det.