Men lika glad är jag för det.
När jag hade vaknat till liv någorlunda (med hjälp av gröt, kaffe och The wire) i förmiddags, så kände jag att jag ändå hade tid med en promenad innan Erik kom hem på lunch. Skittråkigt väder, visst, men om jag ska vänta på bra väder så kan jag få vänta.
Egentligen var jag på jakt efter en åker (ja jag vet hur hysteriskt roligt det kan låta med tanke på att jag bor på landet) med höbalar, för att stilla en fotoidé, men de jag hittade var av fel sort. Men det var skönt med lite luft iallafall, och jag fick faktiskt till ett kort som jag gillar.
Det är fortfarande så ovant att man "ska" hälsa på alla man möter här, jag har nästan alltid mp3spelaren igång så om nån skulle säga hej och jag inte hör så kan de ju tro att jag är oförskämd, och det vill jag ju inte... Det är iallafall inte lika jobbigt länge, det hära med hälsandet. Jag har fattat att det är så man gör här. Och i alla mindre byar kan jag tänka mig.



Det finns så många hus och liknande som bara står och förfaller, jag förstår inte riktigt hur ägarna kan låta det bli så. Men jag tycker ju att sådant kan vara vackert så jag ska väl inte klaga ^^

Sen hittade jag ett hus som måste varit övergivet på riktigt, precis i utkanten av byn. Vad jag lärt mig här är att hur förfallet ett hus än är så bor det antagligen någon där, men som sagt, detta måste varit obebott... Jag kikade in lite på avstånd i ett av fönstrena, men såg bara en trave med tallrikar. Om det nu hade varit någon som bott där så hade det varit oerhört ohyffsat att stå och verkligen glo in, så jag försökte vara diskret för att vara på den säkra sidan.



Man kan ju undra varför de hängt upp ett tygstycke bara sådär...

Det här var bilden jag gillade. Eller såg potential i, det som gjorde mig gladast var att jag faktiskt lyckades med det jag ville. Den redigerade varianten kan se lite överredigerad ut, men så vill jag ha det nu.





Taggtråd är skoj. Helt enkelt.

Fler bilder kommer upp på bilddagboken