Vilken... film. Jag vet inte vad jag ska säga. Faktiskt. Jag kom på mig själv med att sitta och gapa bara ibland.
Rakt på handlingen, det fanns inte en tråkig stund i den, men det gjorde också att jag blev lite förvirrad ibland, fast på ett bra sätt, för jag ville ju veta hur det hela låg till. Svårt att veta vad som var på riktigt eller inte.
Jag kan ärligt talat inte förklara vad den handlar om ens, jag kan inte göra den rättvisa. Eller ja, man fick ju så småningom reda på det, men om jag skulle säga det skulle jag nog förstöra hela filmen.
Det var många starka scener, på många sätt. Men inte ens när det var blodigt tittade jag bort (jo en gång...) för det var så jävla bra gjort och det märktes att de inte ville fokusera på just blodet.
Manuset var så jävla bra, också bristen på det. Det behövdes inte säga så mycket ibland. Men ibland undrade jag hur de ens kunde komma på vissa grejjer i filmen, för vissa saker var så vidriga.
Slutet var så jävla bra med.

Jag kopierar synopsisen från tankafett, men den beskriver ändå inte vad filmen handlar om;
"En liten flicka hittas i ett slakthus efter att ha varit försvunnen i över ett år.
Flickan förs till sjukhus, men är oförmögen att tala om det hon varit med om. Efter en tid
lyckas hon dock bilda en oerhört stark vänskap med en annan flicka, Anna, som hon träffar på
sjukhuset. 15 år passerar och vi hamnar i ett öde hus i skogen där vi får se en okänd,
till synes galen, kvinna brutalt mörda en oskyldig familj. Efter det onda dådet använder
kvinnan telefonen, och den som svarar i andra änden är Anna."

Det var iallafall helt klart den bästa filmen jag sett på väldigt länge.